Läser i Göteborgs Posten att kommunalrådet Göran Johansson (s) välkommnat 540 nya göteborgare som som blev svenska medborgare förra året. Eventet skedde i Slottskogen för 2200 inbjudna gäster.

Ett välkomstpaket erhöll dessa nya medborgare, vilket bestod av ett personligt kalligraferat välkomstbrev, boken Göteborgsbilder från två sekel, årskortet till Liseberg, fribiljetter till Symfonikerna och Stadsteatern samt inbjudan till Emigranternas hus och ett prova på-kort på en friskvårdsanläggning.

Mat bjöds det på med till dessa hedersgäster, man hade hoppats på att få läsa att det skulle smakas på ”svenska rätter” men icke sa nicke det bjöds på italiensk buffe.

Men alla var inte fullt lika glada över Göran Johanssons succé. Mikael Skarp, som var inbjuden för att delta i sin frus medborgarskapsceremoni, var tvärt om riktigt arg på kvällen.
– Först fick vi köa till maten i flera timmar, sen när vi äntligen kom fram var den slut. Det fanns bara lite pasta kvar. Och då ville arrangörerna kompensera oss med lite vatten bara, berättar han.
– Eftersom det inte krävdes någon biljett för att få mat kröp folk in under avspärrningen och tog sig mat. Ingen agerade.

Att stå i kö verkar våra nysvenskar ha svårt för, man har själv sett hur kömoralen är bland dessa ”svenskar” helst ska man stå i flera köer samtidigt.

Monica Misson farhågor besannades inte att objudna gäster skulle krypa in under avspärrningarna utan de som kröp under avspärrningarna var de inbjudna gästerna, multikultin visade sitt rätta ansikte.

 Att välja buffé var en klar miss. Kön ringlade sig lång och det gick väldigt långsamt. Det gjorde att gästerna dessutom tog rejäla tallrikar och flera drickor när de äntligen kom fram. Nästa år måste vi servera annan mat på ett annat sätt, konstaterar hon.

GP

Kollar hur firandet varit i Stockholm och där verkar det ha varit mer en persisk fest.

Bakom scenen står konfrecier Shima Niavarani och tummar på en papperslapp. Golbang har tagit en paus och nu är det Taubesånger som fyller torget. Shima Niavarani tittar ner på den skrynkliga lappen.
– Jag måste lära mig de sista stroferna på nationalsången nu! Jag har inte haft anledning att göra det tidigare.
Det är först det senaste året som den 6 juni har börjat kännas som en viktig dag, tycker hon. Själv väljer att fira det som hon kallar för ”den svenska värdegrunden”.
– Jämlikhet, jämställdhet, öppenhet. Det festar jag gärna för. Men nationalsången… ”Ja jag vill leva, jag vill dö i Norden!” Det är det ju inte alla som vill. Man behöver kanske inte ta det så bokstavligt.

Antagligen har Svenska flaggans dag sett likadan ut överallt.

SvD

Vad är detta annat än en ledsam tankeröra? Den förvånar med tanke på att Sverige sedan andra världskrigets slut varit ett invandringsland. Människor har kommit hit främst för att få ett bättre liv, det gäller både dem som flytt och dem som kommit frivilligt eller lockats hit av arbetsgivare. Somliga har snabbt lärt sig språket och beslutat sig för att stanna här och bli svenskar; den sjuårsgräns för medborgarskap som en gång gällde har sänkts till fem år, två för nordiska medborgare. Det förefaller vettigt, det krävs inte bara språkkunskaper utan också en anpassningstid: att leva i ett nytt land är att anpassa sig till de grundläggande värden som finns där, till den politiska och sociala ordningen.

Ledare i Dn

Annonser